I ett trettiotal essäer skriver Douglas Feuk om högst olika bildvärldar konstverk, foton, filmscener som han känt sig lockad av. Mycket handlar om måleri, med äldsta anhalt hos 1800-talsstorheter som Manet, Monet, Hill, Strindberg, Böcklin och Munch. Med oväntade ingångar tar författaren sig förbi den historiska berömmelsen och frågar snarare efter vad konstverken rymmer av ännu levande erfarenhet. Tysk och amerikansk 1900-talskonst är andra tyngdpunkter, och i en kombination av vid överblick och inträngande närläsning fångas egenarten i både hårdkokt minimalism och historieuppgörelsen hos Beuys, Kiefer och Polke. Feuk intresserar sig inte minst för masskulturen, i betraktelser om vardagliga fenomen som skyltfönster, familjefoton, kvinnligt mode. Ett återkommande tema är förbindelserna mellan olika visuella traditioner och sfärer. En hel del av bokens sammanhang ryms i de korrespondenser som uppstår mellan essäerna och mellan de många och ofta överraskande illustrationerna.