Barnpsykologen Elisabeth Cleve på Ericastiftelsen i Stockholm får ett telefonsamtal. En ung pappa i chock berättar om en bilolycka där han har förlorat sin fru och sin yngste son. ”Dom säger att min son behöver hjälp”, upprepar han och menar Victor som är två och ett halvt år gammal. Pojken gråter inte, utan är ovanligt ”glad” och solig och lockar andra till skratt – men han leker inte. Victor är en liten pojke i djup kris. Det är nödvändigt att Victor får bearbeta sina överväldigande känslor för att få lindring i sin psykiska nöd. Elisabeth Cleve tar sig an honom i en kristerapi under sammanlagt femton timmar. En stor och en liten är borta är en berättelse inifrån barnpsykologens rum. I ord och bild skildras hur leken läker sorgen, utifrån både den lille patientens och terapeutens perspektiv. När terapin är fullbordad tycker Victor återigen om att leka med sina kamrater. Livet går vidare tillsammans med pappa och i boken får man på avstånd följa Victor tills han börjar skolan. I ett avslutande kapitel redogör Elisabeth Cleve för metoden vid kristerapi och hur en sådan terapi kan bli en första länk in i en ny framtid. Hon belyser även terapeutens situation i arbetet med barn i kris. Trots den tragiska orsaken till mötet mellan Victor och hans terapeut är En stor och en liten är borta en skildring som inger både hopp och mod.