Jag föddes i en stor walesisk industristad i början av första världskriget: en ful, förtjusande stad där den låg krälande, kravlande, förslummad, oplanerad, fuskbyggd, med prudentliga förorter längs en långsträckt och praktfullt krökt strand där skolkande pojkar och sandlådepojkar och gamla namnlösa gubbar sysslolösa strök omkring i paltorna och kvarlevorna av hundratals fattighjälpskostymer och vadade i vattenbrynet, tittade på båtar som dockade, kastade sten i havet åt de skällande hemlösa hundarna och på lördagseftermiddagarna om sommaren lyssnade på fräsningens stridslystna musik och helvetespredikningar från en tvållåda.
Denna sjöstad var min värld. Utanför låg ett konstigt Wales, kolgruvegropigt, bergigt, översvämmat av floder och, så vitt jag visste, fullt av sångkörer och får och sagobokshöga hattar, ett Wales som skötte sig självt och inte angick mig. Bortom detta okända Wales låg England som var detsamma som London...
Ur Barndomsminnen, en av 31 prosatexter i detta urval.

I botten vilar en upplevelse av alltings enhet, landskap, växter, djur, människor ingår i ett kosmiskt sammanhang, "ett sakramentalt universum". Vardagens obetydliga händelser och ting genomlyses av sitt samband med dolda mysterier. Detta förklarar varför Dylan Thomas enkla vardagsrealism i de senare barndomsberättelserna aldrig blir platt och entydig.
Maria Bergom-Larsson i Dagens Nyheter 18/3 1982