Under historien har allvarliga epidemier och pandemier varit ett återkommande gissel för mänskligheten. Men när ett nytt coronavirus fick spridning i hela världen i början av 2020 hade det gått över femtio år sedan den senaste allvarliga pandemin, och reaktionen blev närmast panikartad. Katastrofscenarier baserade på fragmentariska data fick många att befara att tiotals miljoner människor skulle dö av viruset.

Samhällen stängdes ned, undantagslagar som annars är reserverade för krig togs i bruk. Men viruset fortsatte att sprida sig som en löpeld. Snart blev det allt tydligare att covid-19 är en betydligt mindre dödlig sjukdom än vad många hade befarat, och att viruset redan var så spritt att det blivit omöjligt att stoppa. I oktober 2020 uppskattade Världshälsoorganisationen att 800 miljoner människor i världen blivit smittade, tjugo gånger fler än antalet bekräftade fall, samtidigt som bara två av tusen smittade verkar avlida i sjukdomen globalt.

I ljuset av hur tidigare pandemier upphört kommer spridningen av coronaviruset att ebba ut först efter två till tre år, när runt en tredjedel av världens befolkning blivit smittad och immun.

Historikern och klimatforskaren Fredrik Charpentier Ljungqvist sätter här in coronapandemin i ett historiskt perspektiv och jämför den med tidigare pandemier, från antiken till modern tid. En utförlig genomgång görs av pandemins förlopp, den vetenskapliga oenigheten om hur farligt viruset är, diskussionen om flockimmunitet och vaccin samt de olika åtgärderna för att hejda smittspridningen.  

Fredrik Charpentier Ljungqvist är docent i både historia och naturgeografi vid Stockholms universitet och är även knuten till Swedish Collegium for Advanced Study (SCAS) i Uppsala. Han forskar och undervisar i både historia och paleoklimatologi (klimathistoria) och är författare eller medförfattare till mer än 70 vetenskapliga artiklar och författare till tre tidigare populärvetenskapliga böcker.