Bilderna från månen som sändes från denna steniga döda värld som ligger mer än 250 000 miles bort väckte känslor antingen medvetet eller omedvetet hos människorna på jorden. Även astronauterna själva kände att de hade en publik trots detta enorma avstånd. För att ge ett exempel på detta resonemang så räcker det med att tänka på alla bilder av jorden som publicerats i media för att påminna oss om den djupare känslan av en större verklighet. Det är en dramatisk skillnad mellan att se landskapet från ett fönster och att gå ut i det själv. Genom att gå ut i landskapet och gå mellan kullar och dalar så blir man en del av topografin, en del av dess historia. Alan öppnade luckan till månlandaren och gick ner för stegen till den dammiga ytan åtföljd av mig. Några minuter senare så kände jag att vi var hemmahörande i det här landet. De enda levande varelser som det här landet hade haft. Stillheten tycktes förmedla att landskapet hade väntat tålmodigt på vår ankomst i miljoner år. «Mitchells annorlunda astronautperspektiv är en påminnelse om att världen inte bara kan utforskas i form av exakta vetenskapliga observationer, utan att vi också behöver olika bilder och berättelser för att lära känna den.» Dag Kättström, Populär Astronomi nr.3 2014