Fattigdom handlar inte bara om ekonomi och materiell levnadsstandard. Lika mycket är det en fråga om individens egenmakt, ett värde som inte kan omfördelas.

I den meningen har Sverige fler fattiga än på mycket länge. Skolans kraft som social språngbräda har brutits; andelen unga från familjer utan studiebakgrund som går vidare till högskolan har halverats sedan slutet av 1960-talet. Allt färre gör ekonomiska klassresor; den omfördelande välfärdsstaten har berövat många chansen att förbättra sin tillvaro genom eget arbete. 250 000 svenskar är arbetande fattiga, d v s de arbetar och har inkomst men tvingas hamnar ändå under socialbidragsnivå.

Gunnar Strömmer går i polemik med dem som argumenterar för att individens egenmakt är knuten till, eller går via, gruppens egenmakt. Han pläderar för den liberalism som sätter kampen för individens möjligheter att växa och utvecklas i centrum. Målet för framtidens liberala politiska program kan formuleras med ett enda begrepp: social rörlighet. Utbildning och ägande är de viktigaste verktygen för individen att få makt över sitt liv. För att frigöra hennes kraft krävs radikala frihetsreformer på dessa båda områden. Sverige behöver en egenmaktsrevolution!

Gunnar Strömmer är jurist och samhällsdebattör

Läs pejlingen online (PDF-format)