Av rubrikerna att döma har äldreomsorgen aldrig varit så dålig som nu. Det är inte sant. Svensk äldreomsorg är inte bara långt bättre i dag än vad den var i slutet på 1940-talet, när författare som Vilhelm Moberg och Ivar Lo Johansson beskrev misären på dåtidens institutioner. Den är också avsevärt bättre än den var under det som ofta beskrivs som välfärdens guldår, i början av 1980-talet. Till stor del beror välståndsökningen på reformer som är starkt ifrågasatta i dag. Men hur skulle äldreomsorgen ha sett ut utan marknadslösningar och nytänkande? Vilken ställning hade de äldre haft utan valfrihetssystem och konsumentinformation? Och finns det alternativ till en ständig kostnadspress i en ransonerad, offentligt finansierad verksamhet? Logiken i välfärdstjänsterna bygger på ett standardutförande som inte är förenligt med ett modernt tjänstesamhälle. Kan försäkringslösningar eller pengsystem vara bättre alternativ? I så fall måste diskussionen om det offentliga åtagandet och det individuella ansvaret börja nu. Johan Hjertqvist tar ett helhetsgrepp om äldreomsorgen och finner en utveckling som snarare bör beskrivas som succé än som skandal, även om utmaningarna nu växer.