"Felix, ditt elände! Jag är besviken. Var är du? Varför låter du dina människor styra dig, så att du inte besvarar mina tillrop? Sjuka kanske de är, men vem är inte sjuk? Människosjukdomar är för mig totalt likgiltiga, måste jag säga. Jag måste få gå ut och uföra mina behov hur de än mår. Annars mår jag uruselt och blir psykiskt skadad. Jag är en känslig hund, vilket du redan vet. Mig behandlar man inte hur som helst." Orden är inte alltid så nådiga när två annars rätt fridsamma och förtryckta husdjur får chanen att kommunicera på egen tass. Och även om dessa tassar är nog så solkiga lever hund och katt inte riktigt det spännande och uppburna liv de anser sig förtjäna. De höga tankar de hyser om sig själv - och med viss tvekan också om varandra - kan bara mäta sig med den trötta uppgivenhet de känner inför människornas egendomliga och obegripliga värld. En värld som de tyvärr bara är alltför beroende av i sina yngliga små liv.