I det moderna samhället har döden individualiserats, professionaliserats, kommersialiserats eller förtigits. Men i en värld härjad av pandemier och krig gör sig döden påmind som en kollektiv angelägenhet. Samtidigt verkar vi ha förlorat många av de existentiella resurser vi hade behövt just nu sorgeritualerna, de bärande berättelserna och andra epokers och kulturers konst att dö . I detta nummer av Tidens tecken utforskar författarna ur olika infallsvinklar döden som den samtidigt mest personliga och mest universella aspekten av människolivet.

Tidens tecken är en skriftserie om samhälleliga och existentiella teman i samtiden