Farfar ser rakt emot mig från självporträttet på väggen: bilden av en ung konstnär, så olik den buttre gamling jag lärde känna i slutet av hans liv. Slutet av ett liv som sammanföll med början på mitt eget. Han tittar enträget på mig. Det är som om han vill ta min hand och visa mig någonting, ungefär som när jag var liten och sprang bredvid honom på stigen på Bedarö.Vad är det du vill visa mig, farfar? Vad är det du vill berätta?

Så börjar Sofia Nybloms berättelse om farfadern, arkitekten Peder Nyblom, som växte upp i en fattig katolsk familj i Stockholm vid 1900-talets början. Familjen tog tacksamt emot prästens erbjudande att skicka Peder och hans bror till klostret Kremsmünster i Österrike för att studera. Men vistelsen där kom att innebära svåra prövningar, inte bara på grund av det världskrig som rasade ute i Europa; inom klostrets murar utsattes pojkarna för övergrepp.

Ända sedan barndomen har berättelsen om Kremsmünster gäckat Sofia Nyblom. Med åren har hon velat ta reda på mer om vad som egentligen hände farfar och hans storebror där. När Kremsmünster för några år sedan nämndes i samband med en pedofilskandal, stod hon plötsligt inför ett hjärtskärande avslöjande om det som under årtiondena pågått i klostret, av senare elever beskrivet som ett förintelseläger för barnasjälar.