På 1700-talet kunde en nybliven mor som var trögmjölkad uppmanas av läkarna att ta hjälp av ett äldre och starkare barn än sitt eget, av en tandlös gumma eller av en hundvalp. Detta exempel visar att man på 1700-talet hade en annan inställning till fysisk kontakt än vi har idag. Utifrån handböcker i etikett, spädbarnsvård och sexualupplysning beskriver denna bok hur attityden till kroppen skiftat fram till våra dagar. Bland annat diskuteras den förändrade synen på amning, kroppskontakt, organiska utsöndringar, känslor, onani och fysisk kärlek. I denna process har samhälleliga maktsträvanden spelat roll. På 1700-talet försöker man behärska människor genom en yttre, fysisk makt. Under 1800-talet sker en utveckling mot psykiskt orienterad självkontroll. En viss uppmjukning i attityden till kroppen kan skönjas efter 1930-talet, men försöken att tukta det lekamliga fortgår i andra, mindre påtagliga former. Vår egen tids sexualfixering uttrycker inte nödvändigtvis frigjordhet. De rationaliseringssträvanden som präglar det moderna samhället omfattar även människokroppen. Spädbarn skall enligt mellankrigstidens handböcker helst fungera som små automater och umgänge kan beskrivas som en "högt uppdriven teknik". Om könsorganen på 1700-talet kallades "förnöjelselemmarne" eller "hemliga ting" är "parningsverktyg" en vanlig benämning kring sekelskiftet 1900. Kroppens idéhistoria är även individualiseringens historia. Gränser upprättas mellan liksom inom individerna. Avståndet mellan sexualiteten och andra känslor och kroppsfunktioner ökar. Boken diskuterar slutligen två tänkare i vår tid som från olika utgångspunkter ägnat människan och hennes förhållande till kroppen stort intresse: Michel Foucault och psykoterapeuten Alexander Lowen.