»Oktoberbarn är en djärv bok, inte genom sin öppenhet utan genom sin slutenhet, genom sin trohet till litteraturen och språket snarare än till förnuftet och vetenskapen. Mot psykiatrins stora berättelse med dess enkla, färdiga svar insisterar Boström Knausgård på det irrationella hos människan och på det individuella i varje lidande. Jag hoppas att denna bok får många läsare.« | Michaela Blomqvist, Göteborgs-posten 

Periodvis mellan 2013 och 2017 är författaren tvångsinlagd på en psykiatrisk avdelning, där hon utsätts för upprepade serier ECT-behandlingar, det vill säga elektricitet som framkallar ett slags epileptisk kramp. Behandlingen är vanlig och anses vedertagen för många psykiska åkommor, men forskare är ännu oense om dess effekter och bieffekter. För författaren började liv och minnen försvinna redan medan behandlingarna på »fabriken« pågick. Linda Boström Knausgårds tredje roman Oktober­barn är en ursinnig uppgörelse med psykiatrin men också ett allt mer desperat minnesarbete, en ojämn kamp mot dörrar som slutgiltigt stängs, där barndom, ungdom, äktenskap, föräldraskap och skilsmässa flimrar förbi, och människor och platser träder fram i blixtbelysning. En förtvivlad bok helt utan försvar, en berättelse som i grund och botten bara vill finnas kvar. 

LINDA BOSTRÖM KNAUSGÅRD debuterade som poet 1998. Hennes första roman, Helioskatastrofen (2013), belönades med Mare Kandre-priset. Romanen Välkommen till Amerika nominerades till Augustpriset 2016 och har översatts till tretton språk.

»Linda Boström Knausgårds prosa rör sig sömlöst och suggestivt mellan världar. Hon skriver och det är som i en dröm. Det är kusligt, det är gripande. Och jag tycker hemskt mycket om det.« |  Jenny Högström, Aftonbladet 

» Linda Boström Knausgård skriver med sitt karakteristiska driv i språket, ett slags uppfordrande andan i halsen. Med poetisk precision balanserar hon upp den desperationen, gör det akut angelägna brinnande också för läsaren.« | Therese Eriksson, Svenska Dagbladet 

»Oktoberbarn är en förtvivlad uppgörelse med den psykiatriska vården. Men det är också en sinnrikt komponerad roman med ett skoningslöst vackert språk.« |  Ann Lingebrandt, Sydsvenskan