Plötsligt flyter de bara där i svenska kustvatten – hundratusentals orörliga, kusligt barnliknande kroppar, guppande på vågorna med ansiktena blänkande i solen. De ser varken levande eller döda ut, utan frusna i tiden som på ett foto. Vissa av dem spolas upp på skärgårdens rev och längs Ölands och Österlens stränder. Många påträffas längs västkusten och hela vägen in i Göta älv, där de ligger och kluckar i vattnet invid Göteborgs operahus och under Hisingsbron. Vad är det fråga om egentligen? Denna kortroman är lika mycket en rafflande science fiction-berättelse som en satirisk reflektion över våra attityder till ålder, psykisk ohälsa och flyktingmottagande. "Ensamkommande bläckfiskbarn" rymmer ett veritabelt havsdjup av livs- och samhällsfrågor, där den viktigaste frågan som ställs tycks vara: Var går gränsen för vår medmänsklighet? Manda Bräxjö har beskrivit sig som ”en författare med fäbless för trassliga relationer mellan unga vilsna tjejer och trasiga vuxna män”. Man kan även beskriva det som ett författarskap där trassliga relationer mellan barn och vuxna utforskas på djupet. Detta grundtema gör sig gällande även i "Ensamkommande bläckfiskbarn", men i en betydligt mer skojfrisk ton än vad som vanligen präglar författarens berättarstil.