Detta är berättelsen om Evas dagbok. På sin tolvårsdag den trettonde september 1892 fick hon den av sin pappa för att hon skulle ha något att syssla med mitt i eländet, där hon låg på lasarettet med ena benet amputerat. Kan man tänka sig något värre för en flicka på tolv år med hela livet framför sig? Var hon dömd att bli en prästgårdsfröken som haltade omkring med kakfaten till kyrkkaffet? Men med sin fars stöd och inte minst hans krav på henne och sin egen styrka och uthållighet skapade hon sig ett eget liv med yrkesutbildning och så småningom man, hem och barn. Det var kämpigt många gånger men hon gav inte upp. Jag minns min mor som en kvinna som aldrig gnällde, aldrig bad om hjälp, aldrig tappade humöret även om hon säkert många gånger hade velat lägga sig ner i rabatten hon just rensat och somna ifrån alltihop. Inom släkten och i familjen hade hon starka viljor att kämpa emot eller snarare lirka med. Hennes make, min far, var sträng och pedantisk men hon klarade av honom. Tack vare hans kärlek till henne och hennes vilja att förstå och förlåta.