I slutet av 80-talet, innan kommunistdiktaturerna ännu börjat knaka i fogarna, fick Bohumil Hrabal besök på sin stamkrog i Prag av en ung amerikansk litteraturstudent. Hon ville veta mer om hans författarskap och han gav henne smeknamnet Dubenka. Mötet blev början till en vänskap, och för Hrabals del en skapelseprocess och nytändning som författare. Han började skriva brev till Dubenka. Han skriver om hela sitt liv, om åldrande och död, om diktaturen och sammetsrevolutionen 1989, om författarskapet och inte minst om den föreläsningsresa till USA som Dubenka lyckades få igenom och som formerades till ett triumftåg för Hrabal. Vi möter en författare som är bruten, melankolisk och nostalgisk, men som någonstans bevarat en friskhet och barnslighet som är helt hans egen.