Föremålet för denna biografi, Sten Carlsson, innehade den gamla ärorika professuren i historia vid Uppsala universitet åren 1956-1981, den tjänst som Erik Gustaf Geijer och Harald Hjärne tidigare beklätt. Märkligt nog fanns det en grundläggande likhet mellan dessa tre historiker, så skilda från varandra i tiden. De var konservativa men samtidigt förnyare av forskningen och omdanare. För Sten Carlssons del handlade det om en satsning på socialhistoria av ett slag som i sin grundlighet och djup inte tidigare prövats. Men det vore vilseledande att enbart lyfta fram denna sida i hans forskargärning. Han uträttade så mycket mer. Politik, ekonomi, religion, kultur, allt skulle finnas med i starkt empiriskt baserace studier. Sten Carlssons enorma vetenskapliga och populära författarskap hade som resonansbotten ett ovanligt stort intresse för individen i kollektivet. Tillsammans med kollegan Sven A Nilsson och deras äldre elever skapades en dynamisk forskarmiljö i Uppsala av tidigare eller senare aldrig skådat slag. Långt över hundra doktorsavhandlingar och en mängd licentiatavhandlingar producerades under några årtionden. Denna bok handlar följaktligen om en guldålder och en brytningstid för historieforskningen i vårt land.