Vad skriver ingenjörer när de arbetar? I vilka sammanhang skriver de, och varför? Hur förhåller sig deras jobbskrivande till det som de lärde sig på sin tekniska utbildning? I den här avhandlingen undersöks arbetets skrivande och texter för tre nyutexaminerade civilingenjörer. Dessutom studeras den skrivträning de fick under sin utbildning. Undersökningen har ett socio-kulturellt perspektiv som innebär att skrivande framförallt ses som ett sätt att delta i olika verksamheter. Det gör frågan om - och hur - ingenjörsstudenter förbereds för arbetslivets skrivande extra intressant. I avhandlingen diskuteras även ingenjörers syn på skrivande och hur denna formas redan under utbildningen. Skrivandet på den tekniska högskolan liknar på flera sätt ingenjörernas skrivande i arbetet. Exempelvis är det liknande typer av texter som skrivs. Skillnaderna ligger i skrivandets inramning: i roller, funktioner och mål. Syftet med skrivandet i utbildningen är i första hand kunskapskontrollerande, även om uppgifterna utformas som projekt med utomstående beställare. Därför är det svårt att fullt ut efterlikna de förutsättningar som finns för skrivande i arbetet. Här skriver ingenjören inte sällan i en expertroll, ibland för läsare med liknande kompetens men ibland för projektmedarbetare som har andra professionella roller. Texterna är också tydligare integrerade i verksamheter där skrivandet i sig inte är huvudsaken. I studien undersöks om det finns några särskilda språkliga verktyg, här kallade medierande redskap, som ingenjörer behöver behärska för att kunna delta i arbetets olika verksamheter. Förutom matematiska redskap, såsom formler och algoritmer, används ofta listor av olika slag, exempelvis för att instruera eller för att presentera lösningar på problem. Listans möjligheter och begränsningar förefaller passa flera av ingenjörens kommunikativa behov och sammanhang. Stina Hållsten är examinerad språkkonsult i svenska och verksam vid Institutionen för nordiska språk på Stockholms universitet. Detta är hennes doktorsavhandling.