Karolinska Institutet blev på 1930-talet förmånstagare av anslag från den privata amerikanska Rockefellerstiftelsen. I denna hade industrimagnaten John D. Rockefeller öst sin förmögenhet i syfte att idka storskalig välgörenhet. Stiftelsens inriktning mot medicin och folkhälsa vidgades gradvis till att omfatta också biologisk grundforskning. Vid KI kom anslag inom naturvetenskaperna att gynna dess kemiinstitution och medicinska anslag dess fysiologiska forskning. Idéhistorikern Olof Ljungström beskriver villkoren för experimentell forskning vid KI, framför allt dess kemiska och fysiologiska institutioner, under en period innan den svenska staten på allvar gjorde finansieringen av sådant arbete till en huvudangelägenhet. Boken är ett försök att förstå en intern dynamik i en period när ideal och praktiker för experimentell laboratorieforskning etablerades, men där verksamheten fortfarande var fri i den meningen att den var oreglerad, i hög grad självlärd och med oklara karrärvägar. Det var i den situationen Rockefellerstiftelsen uppenbarade sig som en möjlighet och ett komplement till inhemska privata anslag till en ännu blygsam forskningsverksamhet. Vid Rockefellerstiftelsen formulerades redan på 1930-talet ett program för att stödja "molekylärbiologisk" forskning. Begreppet myntades av chefen för dess naturvetenskaplig sektion Warren Weaver. Det var inom detta program anslagen till KIs biokemister utbetalades. Under mellankrigsperioden spelade stiftelsen en viktig roll i KIs utveckling av ett antal laboratorier som kom att ingå i ett internationellt nätverk av förstklassiga forskningsmiljöer, förenade bland annat av sin gynnade ställning hos Rockefellerstiftelse. Processen kulminerade vid krigsslutet 1945 i och med upprättandet av det Medicinska Nobelinstitutet på KI. Olof Ljungström är fil.dr. idé- och lärdomshistoria. Han disputerade 2002 på avhandlingen Oscarians antropologi, ägnad 1800-talets antropologiska forskning, och är sedan 2005 verksam vid KI. Ämnessprängarna är hans andra bok.