Ulla Olin debuterade som poet 1939, nitton år ung. Sågs som ett underbarn och lästes flitigt av de unga i Finland, där hon växte upp i finlandssvenska Esbo utanför Helsingfors. Det var en bestämd flicka, med studentmössa på huvudet, som överlämnade ett handskrivet manus till en första diktsamling. Det blev sexton diktsamlingar och två samlingsvolymer under nästan sex decennier av diktning fram till hennes bortgång 2008. År 1989 utkom diktsamlingen Inte nu men nu och Ulla Olin utnämndes av landets ledande litteraturkritiker till en av samtidens främsta diktare. Diktningen efter makens bortgång har kommit att betyda mycket för många läsare, inte minst för dem som mist en älskad människa och funnit kraft och stöd i Ulla Olins osentimentala och livsbejakande poesi. Ulla var min företrädare som litteratur- och skrivarlärare på Sörängens folkhögskola. Min bekantskap med mystiken inom litteraturen gjorde Ullas poesi särskilt betydelsefull. Några av hennes dikter har för mig blivit de allra viktigaste. All denna saklighet, välsignad den ? ingen poet är så trovärdig i andliga ting som hon är. Markfast osentimental med klar blick och med finlandssvenskt kärvt idiom kunde hon bekänna: På en liten hylla i tystnaden mellan ingenting och nästan ingenting vilar mitt hopp osynligt men hörbart säger det: övergiv dig själv