I boken beskriver Alexander Ritchey vägen från den absoluta toppen, i ett allt snabbare tempo, ner till den avgrundsdjupa botten, till helvetet. Öppet, ärligt och utan förskönande omskrivningar berättar han hur han med charm, vältalighet och via mer eller mindre svävande förklaringar lyckas lura och bedra inte bara lärare, tjänstemän och andra icke närstående. Utan även dem han älskar. Familj, kompisar och nära vänner. Ändå har han en sorts hederskodex som hindrar honom från att utsätta nära och kära för alltför stora problem. Men alltför många har ändå anledning att känna besvikelse och ilska över vad han utsatt dem för. Alexander Ritcheys egen förklaring till att det kunnat bli som det blev är: ”Jag hann inte få med mig alla bitar från hemmet för att klara ett ansvarsfullt liv som vuxen...... Ord som ödmjukhet, respekt, gemenskap, kärlek och sorg är just bara ord för mig, ord som jag själv fått tolka och sätta känslor på.” Alexander Ritchey skriver bra. Texten flyter och läsaren fångas av berättelsen och blir nyfiken hur det går. Läs den du också.....