”Timme efter timme satt mannen uppflugen på liket i becksvart fasa, och den sövande natten tätnade omkring honom mer och mer, ända tills han stämde upp i ett skrik som fick svärtan att brista. Ögonblickligen spratt kroppen häftigt till, som för att kasta av honom; och den döda kvinnan tjöt i högan sky…” Med sin blandning av engelskt, irländskt och sydeuropeiskt blod blev Lafcadio Hearn (1850–1904) ofrånkomligt en splittrad, rotlös individ; en vilsen sökare plågad av kärleksbrist och främlingskap, tidigt fängslad av det makabra och drömska. Efter en mardrömsfylld uppväxt i England och Frankrike for han som yngling till Amerika, där han verkade som frilansjournalist och översättare. Fyrtio år fyllda fann han slutligen det hem och den frid han så innerligt sökte, då slumpen förde honom till Japan. Från allra första stund lät han sig slukas av landets rika historia och legender, dess sagor och folklore. I denna volym samlas ett fylligt och representativt urval av dessa japanska spökhistorier, blodiga skräckberättelser och ohyggliga sägner, jämte egna poetiska betraktelser av en värld på väg att drunkna i modernitetens stegrande larm. En känsla av resignerat vemod vilar över många av dessa texter: ett vemod över att havets vågor i slutändan alltid utplånar våra efterlämnade fotspår i sanden.