Idag är en vanlig uppfattning att seriös vetenskap bör hållas fri från politisk ideologi. Men kan vetenskap verkligen vara helt opolitisk? Var går gränsen, när anses vetenskap bli politisk och då förlora sin vetenskaplighet? Dessa frågor diskuteras i denna bok, där författaren har undersökt hur forskare från demokratiska länder och från diktaturer försökte samarbeta. Diktaturer strävar vanligtvis efter att försöka ställa all forskning i politikens tjänst. Forskare övervakas och deras publikationer kontrolleras. Särskilt humanistiska ämnen används gärna av diktaturer för att försöka befästa och sprida en viss politisk ideologi. Denna bok fördjupar sig i de svensk-tyska kontakterna inom folklivsforskningen (idag: etnologi). Folklivsforskning var i Nazityskland och i DDR ett centralt ämne för att försöka sprida politisk ideologi och för att legitimera expansionssträvanden. På grund av Sveriges alliansfrihet ansågs kontakter till svenska forskare som särskilt värdefulla. Men hur reagerade svenska folklivsforskare på tyska inbjudningar till samarbete? Och hur resonerade de om sammankopplingar mellan vetenskap, politik och ras? När drog de en gräns mellan vetenskap och politik? I början av 1930-talet kämpade folklivsforskningen inte bara i Tyskland, utan även i andra europeiska länder om ett vetenskapligt erkännande och om en plats vid universiteten och högskolorna. Det var vid denna tid ämnets framtida inriktning började formas. Genom analyser av arkivkällor och intervjuer med etnologer ger författaren exempel på vilka problem svenska och tyska folklivsforskare ställdes inför i sina vetenskapliga samarbeten i ett Europa som snabbt förändrades i nazismens och i kalla krigets skugga. Ständigt skapades nya maktordningar mellan olika ämnesföreträdare och politiker. Dessa händelser har lämnat sina spår i ämnets historia och de har också bidragit till att forma ämnet till det som det har blivit idag.