Det blir lätt så att man samlar på sig genom åren. Till exempel: något år innan jag flyttade från Södertälje skulle vi bygga om ett kök. Snickaren kom, lät blicken sakkunnigt följa en vägg som inte fanns upp mot taket, satte hakan i handen och hummade. Jag förstod honom, såg vad snickaren såg: det var lite hängmatta över det hela. Ta åtminstone bort bokhyllan på våningen ovanför, sa han och rösten lät lite pressad. Nu. Södertäljesamlingen hade vuxit. Tidningar och tidskrifter, häften med de mest varierande innehåll, pärmar med gamla manus och nya uppslag, anteckningar, halvfärdiga drapor, klipp och bra-att-ha-lappar av alla de sorter. För att inte tala om alla dessa böcker. Vad gör man med alltihop? Slänger rubbet, flyttar till Falun och glömmer Södertälje. Aldrig i livet. Bättre att minnas och återanvända, reda ut vad kungen egentligen gjorde på båtsmannens äng bakom Scaniarinken och vad som egentligen blev av Engelbrektsbacken. Återknyta bekantskapen med en ödmjuk elefant från Lappstan, med Stjärnadvokaten och Tomtebobarnen. Välkommen på en middag under Saltskogsfjärden. Hjälp mig lasta av lite Södertäljeminnen innan taket rasar ner i huvudet.