Säga vad man säga vill Södertälje är oavlåtligt intressant. Att gräva i gamla tider är som att rycka strömming i Pålsundet napp hela tiden och hinken full. Eller som en personalfest på Grönan där varken Lustiga huset eller Fritt Fall saknas, lika lite som en scen med toppenartister, Flygande Elefanter och en galen berg-och-dalbana. Jobbigt men kul. I Södertäljes historia har olyckorna varit efterhängsna som flugpapper, ofta har stan varit nere för räkning. Men utslagen? Aldrig. Mellan skandaler och snedsteg finns ju allt det andra: de sanslösa framgångarna, profilerna för att inte säga tokarna begåvningarna, anekdoterna. Som en mig närstående en gång sa many a headache, never a dull moment . Bekymren må stå som spön i backen, men tråkigt blir det aldrig. Min kökkenmödding av lappar och spridda Tälje-uppslag är som Kamrat-stugans dambastu en ruggig vinterdag varm, glad och fullsatt. Den här gången får vi sällskap av en tio-miljoner-kronors-räv från Järna, SSK:s egen haremsdam och en man utan armbågar. Plus alla de som bör få en staty på Täljehallens parkering.