Mediemarknadens utveckling under 2000-talet – i Sverige såväl som i övriga Europa – kan beskrivas i termer av handfull genomgripande, parallella och delvis sammankopplade processer. För det första har introduktionen av en lång räcka nya tekniker och funktioner för att förmedla och ta emot medierat innehåll kastat om förutsättningarna för att bedriva medieverksamhet. Den nya informations- och kommunikationstekniken har möjliggjort en konvergens mellan olika medier, vilket på internet resulterat i en situation där företag verksamma inom tidigare helt åtskilda medieformer nu konkurrerar direkt med varandra. Den medieteknologiska utvecklingen har, för det andra, fört med sig en alltmer gränsöverskridande mediestruktur, i vilken ett antal globala företag har kommit att bli allt mer dominerande. Europas nationella mediemarknader är idag internationaliserade på ett helt annat sätt än bara några decennier tidigare. För det tredje finns det flera tydliga tecken på att mediemarknaden går mot en ökad kommersialisering. Hit hör – till exempel – en gradvis utsuddning mellan den tidigare så tydliga gränsen mellan vad som är redaktionellt material och vad som är annonser, ett ökat fokus på (jämförelsevis billigt) underhållningsmaterial på bekostnad av (jämförelsevis dyrt) informations- och nyhetsmaterial, samt en tilltagande avreglering och tillpassning av medierelaterade lagar och regler utifrån kommersiella snarare än samhälleliga hänsyn. En fjärde och avslutande utvecklingslinje som blivit alltmer märkbar under 2000-talet handlar om själva strukturen på mediemarknaden. I akt och mening att klara nya investeringar, minska risker och försvara sin marknadsposition, har medieföretag i ökad utsträckning valt att genom samgåenden eller uppköp gå samman till större enheter. Resultatet har blivit ett medielandskap som kontrolleras av allt färre men större ägare.