"När mammor dör förlorar man halva alfabetet" har någon sagt. Det är sant, men mammor dör och pappor dör likafullt. Om livet följer en rimlig tidsplan så är vi som en gång var barn antagligen medelålders när våra föräldrar dör. Vi är kloka och balanserade, kan alla fraserna och vet vad vi förväntas säga: "Det var bäst för henne", "Han var så trött" eller "Hon blev så ensam när pappa gick bort". Mycket av detta är säkert sant. Vi var förberedda, vet precis hur man gör, ändå kan det tysta ropet finnas där: "Varför har du övergivit mig?" Liselotte J Andersson, pastor och själavårdare, tillsammans med fotografen Tore Hagman, tar oss med på en resa i den självklara och oundvikliga sorgen när föräldrar dör. En sorg som ibland nästan inte räknas, det är ju så naturligt att en gammal människa dör. Men också den sorgen behöver sin tid. Den rymmer både ett slut och en början - en avstämning där vi i viss mån tar ut kursen för resten av vårt liv.