I de högsta tallarna på Talludden häckar så länge jag bott på trakten ett kråkpar. Jag minns nu inte hur det kom sig att vi blev bekanta med varandra. Men när jag tänker efter var det naturligtvis så att kråkorna här på Ängö i Kalmar snabbt lärde sig att det fanns något ätbart vid den fågelmatning jag varje vinter har vid min sjöbod. Jag medger det ogärna, men kråkorna var de fåglar jag hade svårast att ta in i min empatiska cirkel. I början betraktade jag dem närmast som ett störande inslag i min idyll av pickande småfåglar. Å ena sidan tyckte jag att de liknade grovlemmade busar med sina kraftiga näbbar och osköna röster. Å andra sidan, så resonerade jag, var de naturligtvis hungriga. När vintern kommer är det inte lätt ens för ett födgeni som kråkan att finna föda. De fanns där, kråkorna. Och jag rörde mig i deras närhet medan åren gick. En av de båda kråkorna hade en del vitt på vingar och bröst så jag kände igen honom från år till år. Det var hanen. ”Kråkparet lever i troget äktenskap och håller sig livet igenom på det en gång utvalda reviret”, skriver Erik Rosenberg i Fåglar i Sverige. Kråkan gör vad han ska, med fart och kläm. Precis som barnet tycks han ha sin lust i den omedelbara handlingen. Han vet att en brödbit aldrig blir liggande länge på marken. Det finns alltid ett öga, men kråkans är nog det skarpaste. Att moralisera över hur han skaffar sig föda är att moralisera över själva existensen. Det är inte lätt att planera för kommande dagar, samtidigt som man har all möda att leva från dag till dag. Fast här får jag göra ett undantag för mina kråkor, som sannerligen inte behöver vare sig svälta och inte heller borde oroa sig för morgondagen. De är försörjda på allra bästa sätt och kanske anar de, efter flera år, att jag inte kommer att svika dem. Det är lockande att berätta om de likheter jag tyckt mig se mellan kråkan och mig. Men det finns också något hos honom, som tillhör natten, något ansiktslöst, bortvänt. Någonstans bakom kråkan finns ett landskap dit jag inte äger tillträde. Det är evolutionen som fört oss i olika riktningar. Min kråka har många gånger fått mig att fundera över humanismens väsen: denna tvivelaktiga uppfattning där människan utropar sig till ett centrum i världen och måttet för allt av någon betydelse. Sett i ett större sammanhang, säg universum, är människan endast en episod. Det är något som tål att sägas gång på gång. Men den som försöker lansera nya tankar om djur och människa möts i bästa fall av undran, i sämsta fall av förakt. Att tala för kråkans och rävens värde, det är att befinna sig långt ut i periferin. Men periferi har i historien inte sällan förvandlats till centrum. Genom fönstret möter jag kråkans öga. En undran blir hängande mellan oss. När orden försvunnit i natten är vi i samma mörker. (Ur Det ensamma djuret, 1992) Anders Johansson är poet, författare och fotograf. Han har skrivit en lång rad böcker. Ett viktigt tema i hans författarskap är förhållandet mellan djur och människa.