Vilhelm Ekelund (1880-1949) tillhör en av de stora inom svensk litteratur. Mest känd är han för sin symbolistiska lyrik, men han skrev även en lång rad betydelsefulla essä- och aforismsamlingar. Poetiskt var Ekelund inspirerad av Ola Hansson, som han ansåg vara den mest betydelsefulla poeten i Sverige sedan Erik Johan Stagnelius. 1916 och 1924 tilldelades han Samfundet De Nios Stora Pris. Han tilldelades även Frödingstipendiet, Bellmanpriset och Tegnérpriset samt blev 1937 hedersdoktor vid Lunds universitet.

Nordiskt och klassiskt utgavs första gången 1914. Arbetsnamnet var ursprungligen ”Nordisk hellenism och andra essays” och författarens ambition hade varit att skapa en ny konstform, ”det stora poemet”. Det Ekelund såg framför sig var en förening av poemet, romanen och essän. Till följd av bl.a. bristande arbetsro blev inte verket det Ekelund hade avsett, dvs. en beskrivning av nordisk hellenism. Boken utgör dock ett viktigt steg i hans utvecklingskurva mot en mognare stil, som ur poetisk synpunkt blomstrar i Det andra ljuset (1935) Elpidi (1939) respektive Concordia animi (1942).