Vad hände egentligen med de sovjetiska konstruktivisternas idé om att förändra människan genom konstnärligt arbete? För att söka svar på frågan analyserar Oscar Svanelid konstnärerna Geraldo de Barros, Lygia Pape och Lygia Clark som från mitten av 1900-talet översatte konstruktivismen till Brasilien. De tre konstnärerna sökte sig gärna bortom museet och gallerierna för att i verkstaden, på universitetet och på kliniken skapa starkare relationer mellan konst och liv. Den konstruktivistiska konsten användes som modell för att förbättra tillvaron för snickare men också som pedagogiskt redskap och terapeutisk behandlingsmetod. Det är avhandlingens avsikt att fördjupa och bredda kunskapen om brasiliansk modern konst och dess möten med katolska broderskap, surrealistiska mutanter och fascistiska regimer. Oscar Svanelid är konstvetare vid Södertörns högskola. Han är även verksam som konstkritiker och föreläsare. Detta är hans doktorsavhandling.