Det blev så i det ryska samhället att litteraturen var den enda plats där nya sanningar kunde formuleras. Aleksandr Solzjenitsyn har talat om den ryske författaren som sitt lands andra regering. Ordkonsten i Ryssland kom att bäras upp av ett mäktigt moraliskt patos, den fick en profetisk karaktär, både under tsartiden och under Sovjeteran. Den fick redan från början en väldig tyngd i ett land där inga fria parlament existerade och där den ortodoxa kyrkoritualen inte gav rum för några predikningar. Makten tog litteraturen på blodigt allvar. Så kom den att få betala ett högt pris: de stora diktarna förföljdes, plågades och – under Stalintid – sköts. De växte ut till nationella martyrer. Om några av de ryska storverken vill jag berätta – om deras starka samhällsförankring och om deras häpnadsväckande människokännedom.