Den sjuttioårige Marko Jatkos antagonist förstör ständigt livet för honom. I alla fall är det så Marko uppfattar det hela. Ständigt råkar han och hans gård ut för sabotage och det är uppen­bart att någon vill skrämma bort honom från byn. Hans högsta önskan är dock att få leva ett tryggt och välordnat liv i den lilla byn i norr och tänker inte så lätt låta sig skrämmas i väg. Allt detta vore också fullt möjligt, enligt Marko, om det inte vore för den grymme Kalle Holm som likt ett hotfullt mörkt moln fördunklar tillvaro för honom. Inte heller blir han klok på sonens intentioner och det evinnerliga tjatet om att han borde flytta in till sonens hus i Kiruna. 
   Marko är även egensinnig av sig och håller envist fast vid sina, sedan barnsben, inpräntade värderingar. Han har svårt att prata om känslomässiga ting och se sina egna fel och brister. 
   Detta försätter honom ständigt i problem, framför allt i relationer till kvinnor. Hur han än anstränger sig för att få rätsida på sitt liv kommer det ofta på skam och Kalle Holm, som han anser bära skuld till allt elände, önskar han bara bort från jordens yta. Slutligen händer något ohyggligt och Marko tar då saken i egna händer.

”Att ondgöra sig över de människor och situationer som du anser verkar emot dig är bara kontraproduktivt” hade hon sagt den sista kvällen i kojan. ”Det är bättre att göra något konstruktivt åt det. Människor med dålig karma ska du hålla på armlängds avstånd, Marko. Försök att intala dig att de är sjuka. Att det egentligen är synd om dem och vänd dem ryggen. Varje gång du bemöter dem med samma agg ökar bara deras ansträngningar att göra livet surt för dig.”