Året är 1979. Richard och hans flickvän Karen älskar för första gången och efteråt avslöjar Karen att hon har haft en vision, har sett framtiden. Mer vill hon inte säga. Lite senare samma kväll faller Karen ihop och från den dagen och arton år framåt ligger hon i koma. Under tiden växer Richard och hans vänner upp och världen förändras. Det barn Karen befruktats med under den där förstagångsnatten 1979 föds och växer upp till en ung flicka. När Karen slutligen vaknar ur sin koma ser världen annorlunda ut. Men det är inte bara Grungen och piercing och bankomater och X-files och mikrovågsugnsmat som är nytt, utan det finns också någonting annat i framtiden ? det som Karen skrämdes in i koman av ? en undflyende och obehaglig känsla av att någonting är fel. Av att någonting saknas. Människorna är inte lyckliga, livet har ingen riktig mening längre. Och det är efter Karens uppvaknande som världen oroligt börjar röra på sig. En farsot slår klorna i mänskligheten och till slut är det bara Richard och hans vänner kvar: de sista människorna på jorden. Vad gör man när den värld vi känner tagit slut? Åker man rullskridskor i de tomma shoppingcentren? Tittar man på alla Simpsonavsnitten om och om igen? Eller förbereder man sig för de kommande generationerna, på att vara ett nytt släktes urfäder? Girfriend in a coma handlar egentligen inte så mycket om jordens undergång som om svårigheten i att vara människa; fyllda som vi är av förhoppningar och avund och kärlek och längtan. Och Douglas Coupland låter på vanligt manér sina karaktärer framträda i all den tragikomik som kallas mänsklighet. Och med stillsam humor låter han oss ? genom det förskjutna perspektivet av en slocknad civilisation ? se oss själva som vi verkligen är. Som titeln antyder löper dessutom 80-talsgruppen the Smiths låttexter som en röd tråd genom romanen. En mycket Couplandsk blinkning till alla oss i generationen tjugo/trettionånting.