De isländska sagorna berättar återkommande om vänskap, men det är framför allt mäns vänskapsband som står i fokus. Band av det slaget är knutna till den samhällsstruktur som beskrivs och bekräftas ofta med gästfrihet, gåvor och gengåvor. Vad med kvinnorna då? I sagorna berättas ofta om kvinnor som hyser agg till varandra, mer sällan om vänskap. Var kanske vänskap mellan kvinnor inte en angelägenhet för sagornas författare och vad kunde det i så fall bero på?

I en berättartradition om vikingatidens kvinnor belyser historikern Agneta Ney hur den närmast osynliga vänskapen mellan kvinnor trots allt kommer fram och vilken betydelse de banden har. Kan det röra sig om tjänster och gentjänster som i manliga nätverk? Handlar det kanske i stället om uttryck för välvilja? Ney diskuterar även sagornas källvärde, muntliga tradition och historieskrivningen i sig.

Vänskap mellan kvinnor på vikingatiden vänder sig till alla läsare som är intresserade av vikingatida och medeltida historia och till dem som vill ta del av den fornisländska litteraturens berättarkonst.