Ett av de mest framträdande dragen i vår kultur är att det finns så mycket bullshit, skitprat. Alla vet det. Var och en av oss drar sitt strå till stacken. Men vi är böjda att ta denna situation för given. De flesta är ganska säkra på sin förmåga att känna igen skitprat och att undvika att påverkas av det. Därför har företeelsen inte blivit föremål för så många överväganden eller grundliga undersökningar. Till följd av detta har vi ingen klar förståelse för vad skitprat är, varför det finns så mycket av den varan och vilket funktion det har. Och vi saknar en välgrundad bedömning av vad det betyder för oss. Och som författaren skriver: »Vi har kort sagt ingen teori«. Harry Frankfurt, som är en av världens mest inflytelserika moralfilosofer, försöker i denna bok med hjälp av sitt skarpsinne, psykologiska insikter och skruvade humor, skapa en sådan teori. Frankfurt undersöker hur bullshit och det besläktade begreppet humbug skiljer sig från lögnen. Han påstår att skitpratare inte framställer sig själva i en dålig dager på samma sätt som lögnare gör, dvs genom att avsiktligt yttra falska påståenden om sanningen. Faktum är att bullshit inte alls behöver vara osant. Snarare försöker skitpratarna ge ett särskilt intryck av sig själva utan att bry sig om huruvida allt är sant eller ej. De ändrar försiktigt på reglerna och styr målet med samtalet så att påståenden om sanning och osanning blir irrelevanta. Frankfurt drar slutsatsen att trots att skitpratet kan anta många oskyldiga former så kan ett överdrivet överseende med företeelsen underminera utövarens förmåga att säga sanningen. Det händer inte lögnaren. Lögnare erkänner åtminstone att det spelar en roll vad som är sant. På grund av detta är skitpratet en större fiende till sanningen än lögnen. Boken har blivit en stor framgång över i stort sett hela världen och bara i USA sålt över 400.000 exemplar.