I Riksfilistern gör litteraturprofessorn Ola Holmgren en inträngande genomgång av Jan Guillous författar­skap och vad detta har att säga om vår samtid. 

Med 53 publicerade böcker är Jan Guillou en av våra mest produktiva författare. Som roman­för­fat­tare har han sålt flera böcker än de flesta. Som jour­nalist har han redan skrivit in sig i historien. Ja, även som dramatiker kan man säga att han slagit sina konkurrenter på fingrarna då hans roman Ondskan är den mest spelade föreställningen någonsin på Dramaten.

Som få andra har Jan Guillou varit angripen och ifråga­satt, men hans centrala gärning författarskapet har hittills undgått syste­matisk kritisk utvärde­ring. Riksfilistern är därför ett pionjärverk.

NOT. Filister - någon som föga förstår sig på konst och kultur och är självbelåten i sin trångsynthet. En ­filisters materialistiska livs­syn rymmer en föraktfull inställning till estetiska värden. Själva ordet filister kom i bruk som studentslang redan på 1600-talet och kom att benämna sådana studenter, som i likhet med Bibelns filistéer, trodde sig vara kallade men inte är det.

OM FÖRFATTAREN

Ola Holmgren är professor emeritus i lit­te­raturvetenskap vid Södertörns hög­skola. Han disputerade 1979 på en avhand­ling om Ivar Lo-Johanssons roman Måna är död. Tidigare har han utgivit bl.a. följande böcker: Möten med Keve Hjelm (2019), Stick­spår Åtta skäl varför Bob Dylan borde till­delas Nobel­pri­set i litteratur (2016), Peter Weiss i transit Från fängslande modersmål till fri­görande författarskap (2014), Strind­bergs mansdrama i tre läsakter Från Fadren Till Damaskus längs Stora landsvägen (2006) och Ivar Lo-Johansson och frihetens väg (1995).

OM BOKEN
Romanförfattaren Jan Guillou bemödar sig om att åter­ge händelser i det verkliga livet som om Hamilton vore knuten till den verkliga militära underrättelsestjänsten OP5, som om Arn vore den verklige Birger Jarls farfar, som om Eric deltog i en verklig Vietnamdemonstration. Verklighetsfaktorn skall vara hög. Men problemet är att romanförfattaren då tänker och skriver som en journalist. 

Eyvind Johnson, en romanförfattare som tänkte och skrev som en diktare, lär ha sagt att »diktaren ljuger sig fram till sanningen«. Och detta gör diktaren genom att hitta på, uppfinna, forma, bygga, skapa och föreställa sig saker och ting. Det är nämligen vad fiktion vill säga. Etymologiskt går ordet tillbaka till latinets fingere som betyder att knåda och forma lera till något mer än bara lera.

En återkommande kritik av Jan Guillous romaner är bristen på litterär gestaltning. Upphovsmannen knådar inte leran tillräckligt. Istället sitter han fast i den lera som han borde knåda och forma till något bestående. Som ­alla grävande journalister sitter han fast i synen på leran som något att undersöka och avslöja, inte som något att forma och gestalta.