Franz Polzer har arbetat på banken i sjutton år; han har inte missat en enda dag. Franz Polzers barndomsvän, Karl Fanta, är sjuk. Kroppsdel för kroppsdel ruttnar han sakta bort. Han tvingar sin fru Dora att göra vidriga saker. Franz Polzer hyr ett rum hos änkan fru Porges, det är hon med mittbenan, den ohyggliga mittbenan. Hans faster hade mittbena, och hon brukade hålla tag i Polzer medan hans far ursinnigt pryglade honom. Vad vill fru Porges, varför ser hon så konstigt på Polzer? Och vem är den mystiske skötaren Sonntag, vad ska han använda sin stora slaktarkniv till, och varför har han ett blodigt förkläde nerpackat i sin koffert? Franz Polzer hör att någon rör sig i korridoren; de gamla, murkna golvplankorna knarrar vid varje steg. Vem är där, vem gömmer sig i mörkret, en mördare? Nu kommer allt att störta samman – nu måste någon dö. I hans humor, som är nattsvart, i hans sexuella melankoli, i hans bittra och ofta obehagligt övervägda sätt att uttrycka sin livsfilosofi – i hans själsliga och till och med fysiska fysionomi, fanns en blekhet, ett dödsmärke, en orubblig hopplöshet. Man behöver inte vara synsk för att tolka detta profetiskt; och allt detta hindrar mig från att betrakta hans tidiga död som en olyckshändelse? (Thomas Mann om Hermann Ungar) "Underbar och ohygglig, fängslande och motbjudande; oförglömlig, även om man helst skulle vilja glömma att man har läst den?" (Stefan Zweig om ”De lemlästade”)