Oron är en samling dikter som utforskar rädslor, flyktbeteenden och möjligheten att hålla sig kvar i den här världen. Den är en uppgörelse med Johan Axel Sandströms ständiga följeslagare, bipolariteten. Den tar oss med till ångestens djupaste avgrunder, till den vardagliga orons ständiga vibrationer, men också till hoppfullhetens ljusa stunder. "Efter att jag kraschade totalt och blev inlagd så blev poesin oerhört viktig för mig, då det egentligen var det enda jag klarade av att göra. Jag började ta promenader en till två gånger om dagen för att få ner nivån av ångest bara något litet, alltid samma sträcka, ungefär vid samma tidpunkt, byvägen upp till landsvägen, båda fötterna på asfalten och sedan vända tillbaks till gruset. Där föddes första strofen i Oron. Jag började fundera över vad ångesten är, varför våra hjärnor och kroppar gör som de gör. Kom fram till att det handlar om ett konstant påslag av rädsla och flyktbeteende med alla hormoner och signalsubstanser det innebär. Något som destilleras ned till en konstant malande känsla av just oro. Den har följt mig hela livet. Oron för att bli lämnad, för att skaffa barn, för att bli sedd som någon som inte passar in i flocken. Även kärleken ville vara med, och oron som finns med även där. Slutligen funderingarna kring döden. Den finns överallt. Varför längtar jag efter den så intensivt under perioder? Svaret är hela tiden oro."