Bengt Belfrages levnadsbana var rik på omväxling. Som 14-åring började han i den svenska marinens musikkår. Här blev han även delaktig i en sjömansutbildning. Det första stora steget i en yrkesmusikers liv blev anställningen i Kungl. Hovkapellet under ledning av Sixten Ehrling, och blev inom kort alternerande solohornist. Deltog under Stockholmsoperans gästspel i Edinburgh och London och erhöll 1958 stipendium för studier i London. 1962 lyckades Belfrage ta språnget till Berlinfilharmonin som solovalthornist. På drygt 50 sidor skildrar han erfarenheter och upplevelser i orkestern: t. ex. deltagande i Salzburgfestivalen, ett uppträdande i Herodes-Attikus- teatern i Aten, men fram för allt konserterna i Berlin. Förutom Herbert von Karajan upplevde han dirigenter som Karl Böhm, Witold Rowickli, Joseph Keilberth, Rafael Kubelik, Rudolf Kempe, Lorin Maazel, Eugen Jochum, men även Otto Klemperer och Sir John Parbirolli. Dessutom var Belfrage medlem i traditionsrika Filharmoniska Oktetten, med turnéer med ensemblen, deltog i skivinspelningar och fick kalla sig ”kammarvirtuos”. Herbert von Karajan attesterade sin höga uppskattning om den svenska musikerns ”vackra och smidiga ton, hans tekniska behärskning av instrumentet jämte framstående musikalitet.” 1975 till 1995 undervisade Belfrage vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm, och sedermera verkade han även som gästprofessor vid olika universitet i USA, Kina och Australien. Belfrages bok ”Ein Heldenleben” innehåller även en introduktions del för aktiva bleckblåsare.