”De åkte länge i tysthet – Men vid middagstid klev plötsligt en svartklädd man fram mellan granarna längre uppåt vägen, som om han stått stilla inne bland träden och väntat på dom – De märkte det knappt först. De satt så obönhörligt djupt försjunkna och slukade. Men mannen stod stilla och väntade i det höga gräset vid dikesrenen, han hade klivit ut ur den intilliggande skogen svårt haltande, andtruten och vild, gripit tag om det stela högerbenet, tagit sats och dragit det med sig ett steg. Innan de kommit tillräckligt nära kunde If ändå se hur hans ansikte var bistert och spänt–” Det är som om ett gammalt fotografi av en fattig nybyggarfamilj långsamt börjar röra sig i Mare Kandres nya roman. Berättelsen skildrar familjens mödosamma färd för att begrava sina döda. Genom Kandres täta språk, fyllt av sinnesintryck och förnimmelser, kommer gestalterna oss nära, där de rör sig små och ömkliga i ett stort och obarmhärtigt landskap som bjuder ständigt motstånd. I sin utsatthet hyser de en seg och envis värdighet, en ordlös kärlek – Mare Kandre (1962-2005), var tjugotvå år då hon väckte uppseende med sin debutbok, barndomsskildringen I ett annat land, 1984. Med sitt täta och mättade språk har hon därefter stått fram som en av det mest särpräglade författarna i sin generation. Efter böcker som Bebådelsen, Bübins unge och Aliide, Aliide, som på olika sätt skildrar övergången från barndom till vuxenhet, skrev Mare Kandre en svit romaner och prosalyrik som tog avstamp i myt och saga. Det har varit kraftfulla historier med ett vällustigt flödande språk där svärtan alltmer kom att genomsyras av en drastisk humor och satir.