Först det vi ser: hav, land, ljus, och sen det vi känner: längtan, rädsla och hopp. Lotta Törnroth har i serien Att vänta på det oundvikliga, berättelser från havet vävt en historia både av det tillvaron är gjord av och det människan bär inom sig. Med finkänslig dramaturgi ger fotografen oss motsatspar: det destruktiva och det konstruktiva, det som oroar och det som tröstar, mörker och ljus. Friheten är en skänk från havet. Där lämnar ingen några fotspår, där är varje människa ny. Men en människas kropp är ingen match för ett stormigt hav, eller ens för stilla vattenmassor. Så länge Törnroth kan minnas har havet lockat henne, lockat och skrämt, hon har varit varse den frihet och den fara havet representerade. Tidigt i sin konstnärsbana börjar hon undersöka olika aspekter av havet och det blev ett tema i hennes arbete. Inför denna serie tänkte hon först på sjöfararna; de som försvann, som slukades av havet. Men så fanns andra som pockade på hennes uppmärksamhet. Några vars öde är kanske ännu mer intressant – de som blev kvar på landbacken, som försökte känna förtröstan, som längtade och väntade, ibland på det oundvikliga. En av dessa var jungfrun Greta Stina Åström, som gifte sig med Johan Martin, kapten på brigantinen Fru Margaretha, tre veckor innan skeppets avfärd år 1808. Fru Margarethas smeknamn var Döden, i så dåligt skick var hon när hon avseglade och männen ombord gick en förutsägbart öde till mötes. Fru Margaretha förliste utanför Gävle. På Limöns stränder fick de bofasta ta hand om liken som sköljdes upp. Törnroth reste längs kusten i Sverige och Finland och fotograferade sådana vrakplatser. Den skulptur som ingår i serien föreställer Pellinge Fyr, som i 30 år tilläts leda sjömän mot död i stället för trygghet. Fyren byggdes 1826 på fel plats och ljuset som skulle leda till säkerhet och liv ledde till undergång. Varför? På grund av människans nedbrytande sidor, vår oförmåga och prestige. För lyssna! Vi är omgivna av rop på hjälp från de som drunknat och ska drunkna, vi kan känna den längtan de som blir kvar känner. Liksom på Fru Margaretha värderas ett liv inte alltid högt, inte heller idag. Flyktingbåtar går i kvav på Medelhavet och med varje människa försvinner en hel värld. Vi är utlämnade och sårbara. Törnroth visar solidaritet när hon går in i de väntades öden, den mänskliga gestalten i fotografierna är fyrljuset; ett ljus som också lyser upp dessa historier. Men ljuset är ingen räddning, det kommer för sent och får i stället symbolisera något. Att vi måste fortsätta? Törnroths blick drar detta ur världen. Betraktaren imponeras av vad en kamera i rätt händer kan åstadkomma, varje person kunnig i fotografi som står framför Törnroths verk lägger märke till hennes särskilda öga, känslan för balans mellan innehåll och komposition, de försonande färgerna hennes specifika stil har (som funnits där i tidigare serier) och en tillbakahållen, stram skönhet. Trots sin ungdom behärskar Törnroth mediets alla aspekter, hon är en konstnär som kommit dithän att hon gett sig själv den tyngd som ett berättande behöver. Först det vi ser: hav, land, ljus, och sen det vi känner: längtan, rädsla och hopp. Jenny Maria Nilsson