I slutet av 1876 fick tonsättaren och konservatorieprofessorn Pjotr Tjajkovskij i Moskva ett kort brev från fru Nadezjda von Meck, förmögen änka efter en järnvägsmagnat, själv musikmecenat och en stor beundrare av hans musik. Detta blev upptakten till en omfattande och unik brevväxling som kom att vara i nästan fjorton år. Deras förbindelse utvecklades till en av de viktigaste och märkli¬gaste i musikhistorien. De skrev över 1 200 brev till varandra – ibland två om dagen. Vid flera till¬fällen bodde de på samma ort eller i varandras närhet. Nadezjda von Meck blev Tjajkovskijs främsta stöd och förtrogna vän, men de kom aldrig att träffas.

Åren 1876–1878 var kanske de mest kritiska och viktiga i Tjajkovskijs personliga och musikaliska liv. Äktenskapet som han motvilligt ingår slutar med nervsammanbrott och flykt utomlands; bortafrån hemlandet skriver han sin fjärde symfoni, sin finaste opera Eugen Onegin, den praktfulla violinkonserten och många andra mindre verk. Under de drygt två år som boken omfattar skrev de närmare 280 brev till varandra, där de delar sina tankar och diskuterar de stora frågorna – musik, litteratur, religion, filosofi. Breven är personliga, där inte minst von Meck visar en sällsynt finkänslig¬het, empati och förståelse för Tjajkovskijs plågade själ och ger en unik inblick i tonsättarens känsloliv och skapandeprocess.

”Ni frågar, min vän, om jag är bekant med den ickeplatoniska kärleken. Både ja och nej. Om frågan formuleras något annorlunda, alltså om jag upplevt fullkomlig lycka i kärleken, är svaret nej, nej och åter nej!!! Dock tror jag att min musik ger svaret på denna fråga. Om Ni i stället frågar mig, om jag förstår hela kraften, all den omätliga styrkan i denna känsla, är svaret: ja, ja, och låt mig säga det igen, att jag kärleksfullt försökt upprepade gånger att genom musiken uttrycka kärlekens plågsamhet och samtidiga salighet. Huruvida jag lyckats med detta, vet jag inte, eller snarare, må andra döma.” Pjotr Tjajkovskij