HG Wessberg gör i denna militärhistoriska genomgång av Sveriges krig med Ryssland 1808-09 också en bred jämförelse mellan förhållandena 1808 och det som gällde på vintern 1939 när Sovjetunionen anföll det då självständiga Finland. Men främst är detta en populär, lättflytande, resonerande och bitvis underhållande militärhistorisk skildring av den svenska förlusten av den östra rikshalvan, då Sverige vid freden i Fredrikshamn i september 1809 förlorade hälften av sin yta och en tredjedel av sin befolkning till Tsarryssland. Wessberg går igenom hur de ledande kretsarna i Sverige med några få undantag totalt missbedömde det krig med Tsarryssland som de flesta hösten och vintern 1807-08 var eniga om skulle komma. Den svenska militära taktiken efter det ryska anfallet över gränsälven Kymmene älv den 21 februari 1808 var att ständigt retirera för ryska förband som man ofta överskattade i styrka och förmåga. Förlusterna av fästningarna Svartholm och Sveaborg – som båda var nödvändiga för att kunna försvara södra Finland – framstår i detta ljus som helt onödiga och kom att lägga grunden för den svenska förlusten i kriget. Wessbergs exakta skildring av den svenska militärledningens ofta brist på agerande är förödande, med enstaka undantag som Döbeln och Sandels vars insatser dock inte räckte för att kriget skulle få en annan utgång.