Linnea Axelsson skriver bland annat följande i bokens förord: Att denna bok heter just Árbbehárpo är inte konstigt. Katarina Pirak Sikkus konstnärskap är påtagligt präglat av samisk historia, och de etiska frågor det innebär. Men också, eller kanske just därför, av en vilja att frigöra sig från arvets trådar och leta efter en egen plats och relation till dem. Mot rasbiologernas kyla ställer konstnären Katarina Pirak Sikku mänsklig värme. Mot den kliniska omsorgen för måtten och tabellerna ställer hon en omsorg som går från människa till människa, via handen och traditionen, genom en stor kunskap om de undersökta samernas liv och historia. Verket där detta arbete får sin kanske klaraste och mest gripande form, är det verk där hon klär 42 fotoalbum med bilder på samer från hela Sápmi med fodral av kläde, formade utifrån områdenas dräkttradition. Det är omtanken och närvaron som är gripande, först från kroppen som syr och därefter från klädnaden som håller om. Kroppen som hukar sig över tyg och vävda band, de fokuserade ögonen och handen som för nålen genom ylle och skinn, tenntråd som stygn för stygn formas enligt gamla mönster, så som säkert flera av människorna på fotografierna en gång har suttit och utfört samma handling. Vad skiljer konstnärens handling från de fotograferades? Deras sömnad var uttryck för en slöjdkultur, medan Katarina Pirak Sikku, när hon syr dessa fodral, också befinner sig i och samtalar med en kolonial situation. Utöver att vara en släktkrönika, vars språk ligger nära kyrkobokens och släktforskarens protokoll, är Árbbehárpo — Arvstrådarna, framför allt en rapport inifrån ett konstnärskap, tydligt präglad av en samisk berättartradition med anekdoter och omtagningar. Katarina Pirak Sikku har varit en djupt arkivorienterad konstnär. Fram träder bilden av en metod där kunskap går före uttryck, ofta som en betingande nödvändighet. Vanliga är också de praktiska frågorna, som så väl känns igen särskilt från äldre samer: Hur byggde rasbiologerna sina fotoateljéer? Var gick de? Vilken väg tog de? Så tar verken gestalt genom att vandra samma säg som de utsända forskarna. Boken börjar med ett släktträd och slutar med historien om den utdragna kampen för att få ned en av hennes pappas vad det tycks besjälade målningar från fjällen. Att vara mentalt självständig, med konstnärens eget uttryck, är förstås inte bara en strävan i förhållande till omgivningens normer och idéer utan främst en inre strävan. Också de egna föreställningarna tenderar att stelna och bli falska och förenklande, om de inte utmanas.