I Walter Benjamins (1892–1940) författarskap utgör doktors­avhandlingen Begreppet konstkritik i den tyska romantiken (1920) ett övergångsverk. Här binds de tidiga kunskaps- och språkfilosofiska texterna samman med essän om Goethes Valfrändskaperna och den refuserade docentavhandlingen om det tyska sorgespelet. Ämnet är konstkritik som begrepp hos de tyska romantikerna. Mer specifikt rör det sig om den tidiga romantiken eller Jenaromantiken, det vill säga den unga intellektuella krets som hade sitt centrum i Jena vid sekelskiftet mellan 1700- och 1800-talet. Hit räknas namn som bröderna Friedrich och August Wilhelm Schlegel, Ludwig Tieck och Novalis (Friedrich von Hardenberg), samt den kortlivade tidskriften Athenäum (1798–1800).
(Ur översättarens efterord.)

WALTER BENJAMIN (1892–1940) var en tysk filosof och kritiker, främst verksam som frilansande skribent och recensent sedan han tvingats dra tillbaka sin docentavhandling Ursprung des deutschen Trauerspiels. Till hans mest kända texter i svensk översättning hör verken Enkelriktad gata (Symposion), Barndom i Berlin kring 1900 (Symposion/Spleen) och det oavslutande Passagearbetet (Symposion/Atlantis), samt ett stort antal kortare essäer, varav ett flertal har samlats i volymerna Bild och dialektik (Bo Cavefors/Symposion/Daidalos) och Språkfilosofiska texter (Daidalos).

”I den mån kritik är kunskap om konstverket, är den dess självkunskap; i den mån den bedömer det, sker detta i dess självbedömning.”
– Walter Benjamin, Begreppet konstkritik i den tyska romantiken.