Det kanske var ovanligt att känna sig så säker på den andras kärlek. 

Ja, det var det, förstås. 

Förmodligen var det första gången i mitt liv som jag kände det så starkt. Och även första gången som jag gjorde allt för att få min älskade att förstå det. Till slut trodde du på mig.

Det skulle vara vi två och vi skulle bli riktigt gamla tillsammans. Det lovade vi varandra. Vi hade gemensam vårdnad om varandra. Sa vi. Så uppstod ett hinder som vi inte kunde rå över.

Force majeure: Oväntade händelser som hindrar livets förlopp.

Någonstans står det att en hjärntumör är de anhörigas tumör. Jag ryckte på axlarna när jag först läste det. Självklart lider alla anhöriga, vad annars? Vadå de anhörigas tumör?

Nu vet jag. Nu. Jag har förstått. Nu känner jag till lidandet, förtvivlan, vanmakten. Hatet ibland. Nu vet jag.

Jag förmår inte förlora dina kyssar.