Dystopin är som genre idag relevantare än någonsin, både mot bakgrund av medias banalisering, den accelererande globala klimatförändringen och det faktum att antalet diktaturer i världen breder ut sig. Tillkommer nyare hot som AI och människans egen klassiska destruktionsdrift. Två av de här aktuella kortromanerna – Senilia (om en gammal uppfinnare som lever ensam med sin robot) och Neutronstjärnan (om en legosoldat mellan det fjärde och femte världskriget) – gestaltar var och en från sina olika utgångspunkter post-apokalyptiska tillstånd, utan sammanhållande statsapparater, medan omständigheterna i Tvåtusentjugoåtta inte är mindre dysfunktionella, fast huvudpersonens liv här utspelar sig i ett samhälle där den enskilda individens värde av andra skäl reducerats till nästan ingenting. Kommer vi i framtiden åter att leva i klansamhällen, utan statliga våldsmonopol, eller inom ramen för nationalstater, med rätt att konsumera, men med demokratin stadigt mer urholkad och analysen ersatt av underhållning? Tre dystopier tecknar tre möjliga vägar, den ena mer skräckinjagande än den andra. En sak är klar: kontroll över utvecklingen har vi inte, oavsett hur många verkligheter vi påstår att det kan finnas. Historien visar tydligt att ingen någonsin har kunnat förutsäga vad som kommer att ske. Detta gäller lika mycket idag.