Att ta sig igenom genom en kollaps är en märklig upplevelse. Det kanske mest märkliga är att ingen vill erkänna att det är en kollaps. Nu börjar resultaten av ett halvt sekel av skulddriven tillväxt bli omöjliga att förneka på ett övertygande sätt, men även när ekonomier och det vi tar för givet faller sönder håller våra utsedda ledare modigt försvarslinjen. Ingen vill vara den första att säga att sprickan i dammen inte går att reparera.

Att lyssna på en politisk ledare i detta ögonblick i historien är som att sitta igenom en predikan av en präst som förlorat sin tro men desperat försöker att inte erkänna det, inte ens för sig själv. Se presidenter, premiärministrar, statsministrar och lokala partiledare komma dundrande med pr-floskler till de trogna. De pratar om tillväxt som om de blotar låtsaspengar till en hednisk gud. Allt kommer att bli bra.

I tider som dessa söker folk efter svar någon annanstans. Men en tid av kris är också en tid för att öppna upp för nya tankar, nu när det som var parkerat i periferin flyttas till centrum. När världen faller ihop kommer tiden för att tänka nytt; det finns alltid gott om människor som vill passa på att presentera sina grandiosa idéer.

Men här är en tanke: tänk om stora idéer är en del av problemet? Tänk om problemet i själva verket är just storheten i sig?