Det är något konstigt med namn, det verkar som de kommer klumpvis. Vissa år skulle alla heta Bertil eftersom han sjöng om Violer till mor på radion. Karin Juel sjöng På Ancora bar, Lyckan eller Blomman. Så när mor ropade ut genom fönstret ’Karin kom in, de e mat’ då kom 5– 6 töser springande. Andra namn var lite tabu, som Carl med C till exempel. Det var ju ett kunganamn. Man ville ju inte göra sig bättre än man är. Kalle kunde man dock heta. När många i kvarteret eller i klassrummet hette samma var det praktiskt med tillnamn. Läraren kunde säga efternamnet men det dög inte på rasterna.