Debutdiktsamling om superhjältar, barndom, luktande avlopp, Saarikoski, Helsingfors och 11-åriga pojkar. Och en kärleksförklaring till mödrar, egna och barnens. Narrativa, direkta, vackra och sjuka dikter, lite som poplåtar eller klassisk finlandssvensk centrallyrik.

Philip Teir föddes i Jakobstad 1980. Han flyttade till Helsingfors efter studenten för att studera filosofi och Nordisk litteratur. Nuförtiden jobbar han heltid som reporter på Hufvudstadsbladet, där han också skriver litteratur- och musikkritik. Läser gärna JD Salinger, Henry Parland och Tua Forsström. Teir har tidigare medverakt i Mandomsprov (2006) (red. med Mårten Westö).

Pressröster

»[Boken saknar] varken fräschör eller charm; som manligt självkritisk vers, i sin smått särpräglade kombination av seriemagasinens mytologi och familjevardag.«
Fredrik Hertzberg, Svenska Dagbladet

»Den liksom sökande, ömsinta ton som under läsningen ljuder allt starkare är hans egen, och den lovar gott.«
Erik Bergqvist, Hufvudstadsbladet