"Lo smyger omkring. Alla barnen vet. Snart ska han störta fram och sluka nån av dem. Det gör han alltid. Visa inte att du är rädd. Gå inte för nära. Om han kommer. Spring så fort du kan! Annars äter Lo Larsson upp dej." Det är inte lätt att vara den vildaste lokatten på dagiset. Att aldrig få vara med. Att alla är rädda för en, också den minsta Edvin, vars hjärta bankar som en babyhammare av tyg. Att ha vassa tänder och vilda ögon och hårda slag och pang! Så får man sitta på bänken med Gittan Uggla tills man lugnat sig. Hos Gittan Uggla som älskar att vara dagistant och att städa sina lådor och inte alls vill flyga i den mörka skogen. Det är någonting med Minna Lindebergs och Linda Bondestams Lo. Fridlyst som bara är så bra. Språket. Attityden. Anarkin. Den vildsinta humorn. Och någonstans ett stort vemod som nästan får en att gråta. Alla dessa stora känslor som inte ryms i den lilla kroppen. De känns. Det här är den andra barnboken som Linderberg och Bondestam gör tillsammans. Den första, I en grop i Kalahari, prisbelöntes av Svenska Litteratursällskapet.